Publicerad: 21.1.2022

Informationen har producerats av Finlands miljöcentral

Restaurering av småvatten

Småvatten är fascinerande och det finns många av dem: källor, bäckar, rännilar, tjärnar… De är också viktiga för den biologiska mångfalden. Behovet av restaurering av småvattnen är stort, eftersom det numera finns endast ett fåtal i naturligt tillstånd.

Till småvatten räknas vattendrag vars areal, fåror eller avrinningsområden är anmärkningsvärt små. Sådana vatten är tjärnar, bäckar, rännilar och källor samt flador och glon som förekommer vid kusten.

Småvatten har ofta förbisetts under årtiondenas lopp. De har modifierats eller förstörts, eller i vissa fall kommit i vägen för byggande, jordbruk eller skogsbruk. Numera är endast några procent av våra småvatten i naturligt tillstånd. Många bäckar har förlorat sin ursprungliga bäckkaraktär och ofta också sina fisk- och kräftbestånd.

Småvattnen är en värdefull del av Finlands vattennatur

Numera vet vi att småvattnen är värdefulla. Vi förstår att småvattnen har en avsevärd ekologisk, ekonomisk och social betydelse och ett stort landskapsvärde. Småvattnen är en del av vattnets kretslopp. De binder samman olika habitat och deras näringsvävar. Småvattnen utgör habitat för flera växt- och djurarter, av vilka många numera är hotade.

Bäckarna fungerar som vandringsleder och fortplantningsområden för fiskar och andra vattenorganismer. Den som har tur kan till exempel hitta en hotad flodpärlmussla, öring eller kräfta i en bäck.

Fladorna och glona vid kusten är särskilt viktiga fortplantningsområden för fiskarter som leker på våren, såsom gädda och abborre. Här lever också många olika vattenväxter och insekter.

Vid källor som inte fryser på under vintern lever insektsarter som inte påträffas någon annanstans. Kring källorna och de andra småvattnen uppkommer mikroklimat som skapar gynnsamma förhållanden för många krävande arter.

Lagstiftningen och anvisningarna stöder bevarandet av småvatten

Vattenlagen skyddar en del av småvattnen. Flador och glon på mer än tio hektar samt källor och små tjärnar i naturligt tillstånd betraktas som särskilt skyddade vattennaturtyper, vars naturliga tillstånd inte får äventyras. Enligt vattenlagen är det också förbjudet att ändra en rännil, ett dike eller någon annan fåra som är mindre än ett vattendrag i naturligt tillstånd någon annanstans än i landskapet Lappland, så att de naturliga förhållandena äventyras. Skogslagen förpliktar till att behandla den omedelbara närmiljön kring bäckar och rännilar i naturligt tillstånd och liknande tillstånd så att fårornas särdrag bevaras.

Vattenlagen styr också dikning och rensning, och anvisningarna om grundtorrläggning inom jordbruket har förnyats för att främja bland annat dräneringsdiken i naturligt tillstånd. Även i städerna finns det intresse för att skydda och restaurera bäckar och andra småvatten.

En egen nationell strategi har också utarbetats för småvattnen. Dess mål är att bevara de kvarvarande småvattnen i naturligt tillstånd och restaurera de värdefulla modifierade småvattnen. Miljöministeriets livsmiljöprogram Helmi främjar och stöder restaureringen av småvatten.

Flador och glon förändras till följd av landhöjningen

Grunda och slutna havsvikar – flador och glon – som uppstår till följd av landhöjningen är vanligast vid de grunda kustområdena i Kvarken och Bottenviken, men de förekommer också i Finska viken och Skärgårdshavet. Fladorna och glona blir allt grundare och mer avsnörda i takt med landhöjningen, varvid också deras organismsamhällen gradvis förändras.

Fladornas och glonas naturliga tillstånd har på många ställen förändrats genom muddring i syfte att bevara badstränderna och båtförbindelserna till havet. Med tanke på fiskerinäringen är det nyttigt att hålla förbindelsen till havet öppen så att fiskarna kan röra sig. Kraftig muddring bör dock undvikas eftersom den förstör organismsamhällena och utsätter dessa varma och skyddade småvatten för kallt havsvatten och vågor.

Källorna är särskilt känsliga habitat

En källa rinner upp där grundvattnets yta skär markytan eller ligger mycket nära markytan. Den mest kända källtypen är en öppen källa med tydliga gränser, men grundvattnet kan också rinna upp i ett källområde som består av flera små bassänger och rännilar – eller sippra ut på markytan utan någon tydlig öppning. Den senare kallas sipperyta eller sipperkälla.

Eftersom källorna är beroende av grundvattnet är de känsliga för förändringar i grundvattennivån. Om marken kring en källa dikas ut eller grävs upp kan grundvattennivån sjunka och källan kan sina. Också körspår som lämnats av tunga skogsmaskiner kan ändra en källas vattenstånd och naturliga tillstånd.

Vid restaurering av en källa höjs grundvattennivån

När en källa restaureras är den viktigaste uppgiften ofta att höja grundvattennivån till den nivå den hade innan källans omgivning dränerades eller på annat sätt modifierades. Ett annat mål är att avlägsna konstruktioner som försämrar källans naturliga tillstånd.

Metoder för restaurering av källor är att

  • leda vattnet från källan till den ursprungliga rännilen eller bäcken som leder ut från källan,
  • höja bottnen på en utdikad rännil eller bäck,
  • fylla igen skogsdiken i källans omedelbara närhet,
  • leda vatten från diken uppströms förbi källan,
  • avlägsna onödiga konstruktioner från källan,
  • avlägsna avverkningsrester från källan,
  • fylla igen sättningar från körstråk i närheten av källan,
  • skapa mer skugga.

En källa måste restaureras varsamt

Restaureringen av en källa ska göras med särskild försiktighet. Om det är länge sedan källans naturliga tillstånd ändrades, kan organismsamhället kring källan redan ha anpassat sig till de nya förhållandena. Exempelvis mosstäcket kan ha återhämtat sig så att källan har återfått sin ursprungliga karaktär. En plötslig höjning av vattennivån eller någon annan snabb och kraftig förändring kan då inverka negativt på arterna kring källan.

För att undvika misstag måste restaureringen av källan planeras noggrant. Före restaureringen bör källans nuvarande tillstånd och orsakerna till försämringen utredas och bedömas. Källans arter bör också undersökas grundligt.

Om du planerar att restaurera en källa på privat mark ska du kontakta närings-, trafik- och miljöcentralen (NTM-centralen) eller Finlands skogscentral.

Rännilar och källflöden restaureras för att gynna mångfalden

Rännilar och källflöden rinner upp i källor eller myrar. I fjällområden skapas de också av smältvatten. Dessa små strömmande vatten har större betydelse för vattendragen än deras storlek. Välmående rännilar och källflöden upprätthåller en god status i vattendraget nedanför; de stoppar suspenderade ämnen och näringsämnen från att sprida sig till åar, älvar och sjöar. De jämnar också ut vattenföringen i vattendraget.

Målet med restaureringen av rännilar och källflöden är att återställa fårans strukturella mångfald: att göra fåran slingrande och varierande på nytt. I fåran kan tillsättas till exempel stenar, grus och trästycken, såsom ledare, ris och stubbar. En uträtad fåra kan delvis omformas.

Restaurerade rännilar eller källflöden sjuder av liv

Restaurerade rännilar eller källflöden har varierande djup och bredd. Vattnet porlar emellanåt fram mellan stenar, på flackare ställen slingrar sig fåran fram. Mossor som fäst sig på stenarnas yta utgör habitat för bottenfaunan. Ris och trästubbar skapar skyddade platser för organismerna och håller bottnen ren. På hösten lägger laxfiskar sin rom på grusbäddarna. Variationen i strömningshastigheten håller kvar de ämnen som följer med vattnet och håller vattnet syrerikt.

Det finns många olika habitat för växter och djur, vilket främjar arternas mångfald. Arterna måste dock också anpassa sig till tidvis torka, eftersom rännilar kan vara torra en del av året. Det lönar sig alltså inte att eftersträva ett mångsidigt fiskbestånd genom restaurering.

Mer information om ämnet:

Vatten.fi:
Nätverket för restaurering av vattendrag

Andra
 webbplatser:
Livsmiljöprogrammet Helmi
Ansökan om understöd

Materialbank  vatten.fi:
Livsmiljöprogrammet Helmi 2021-2030