Övergödande belastning

Näringsbelastningen på sjöar, åar, älvar och kustvatten orsakar övergödning. Punktbelastningen har minskat men den diffusa belastningen är fortfarande stor. Belastningens mängd och källor varierar betydligt både regionalt och lokalt.

Finlands kustvatten, åar och älvar samt många sjöar lider av övergödning. Övergödningen är den vanligaste orsaken till att en vattenförekomst inte får ett högt betyg i klassificeringen av den ekologiska statusen. Övergödning orsakas av kväve- och fosforbelastning från avrinningsområdet.

Största delen av belastningen – cirka tre fjärdedelar av fosforbelastningen och två tredjedelar av kvävebelastningen – orsakas av mänsklig verksamhet. Den andelen försöker man nu minska.

Punktbelastningen har minskat och fortsätter att minska

Ännu under den senare hälften av 1900-talet förorenades insjöar och kustvatten i synnerhet av avloppsvatten från fabriker och tätorter. Denna punktbelastning började dock minska kraftigt i slutet av 1980-talet, då behandlingen av avloppsvattnet effektiverades och industriprocesserna förbättrades. Numera är punktbelastningens andel av all fosforbelastning orsakad av människan cirka 10 procent och av kvävebelastningen cirka 20 procent.

Punktbelastningens nationella betydelse minskar troligen ytterligare i takt med att behandlingen av avloppsvattnet blir allt effektivare. Särskilt kvävereduktionen kan effektiveras ytterligare vid flera reningsverk i Finland. Punktbelastningen kan ändå påverka närvattnens status även i framtiden.

 

Diffus belastning är svår att hantera

I takt med att punktbelastningen minskar har betydelsen av den diffusa belastningen ökat. Den diffusa belastningen är betydligt svårare att hantera än punktbelastningen, eftersom det finns otaliga utsläppskällor och de är utspridda över hela avrinningsområdet. De bästa resultaten uppnås genom att utveckla verksamhetsmetoderna inom jordbruket och skogsbruket samt tillämpa en övergripande vattenförvaltning och effektiva vattenvårdsmetoder i avrinningsområdet.

Under de senaste åren har den diffusa belastningen av fosfor och kväve varit ungefär oförändrad på riksnivå. Belastningen varierar visserligen mycket från år till år, eftersom urlakningen av näringsämnen i hög grad påverkas av väderförhållandena, särskilt av nederbörden och temperaturen, samt av variationerna i vattenföringen i åar och älvar.

Mest diffus belastning från jordbruket

Jordbruket är den största källan till diffus belastning; på riksnivå orsakar jordbruket cirka tre fjärdedelar av den diffusa belastningen av kväve och fosfor. Konsekvenserna av utsläppen kan vara stora lokalt. I synnerhet små och grunda sjöar i odlingsområdena lider ofta av övergödning, men skadliga förändringar ses också i de stora sjöarna och kustvattnen.

Näringsurlakningen från jordbruket uppkommer främst på grund av gödsling och bearbetning av åkermark, erosion och behandling av husdjursgödsel. Dessa belastningskällor har åtgärdats på olika sätt.

Näringsbelastningen från skogsbruket också betydande

Skogsbrukets belastning på vattendragen är kopplad till såväl gödsling av skogar och skogsdikning som behandling av skogsmark. På riksnivå ger skogsbruket upphov till cirka 14 procent av fosforbelastningen och 12 procent av kvävebelastningen i vattendragen.

Fosforgödslingen i skogarna kulminerade i mitten av 1970-talet. På sin tid gav gödslingen upphov till betydande fosforbelastning på vattendragen. Sedermera avstod man nästan från gödslingen, men på 2000-talet har den återkommit åtminstone på mindre arealer. Utsläppen minskas genom att använda gödselmedel med liten löslighet och ersätta mineralgödsling med askgödsling. Därför minskar skogsbrukets fosforbelastning.

Däremot ökar kvävebelastningen från skogsbruket. Det beror uppenbarligen på klimatförändringens inverkan på urlakningen av näringsämnen från dikade områden, i synnerhet torvmarker. Dikningar har konstaterats öka näringsbelastningen i vattendragen i tiotals år.

Näringsbelastningen på havet har inte avtagit

Största delen av belastningen på kustvattnen kommer från åar och älvar. Den fortsatt nästan lika stora diffusa belastningen syns också i näringsbelastningen i Finlands havsområden, som inte har minskat nämnvärt. Fosforbelastningen på havet har minskat långsamt på andra ställen än i Skärgårdshavet. Kvävebelastningen har hållits stabil eller minskat något i de flesta havsområden. Ett undantag är Bottenviken, där kvävebelastningen ökar på grund av dikningen av torvmarker.

 

Karttjänsten anger den lokala belastningen

Näringsbelastningen varierar mycket till och med i intilliggande sjöar eller delar av kusten. Likaså varierar belastningskällorna. I en vattenförekomst kan punktbelastning ha stor betydelse, medan jordbruket eller glesbebyggelse inverkar mest på andra håll.

Temat ”Näringsbelastning” i karttjänsten på vatten.fi innehåller uppgifter om den lokala belastningssituationen – till en början om fosforbelastningen, senare också om belastningen av kväve och organiskt material. Tjänsten omfattar cirka 180 000 vattendrag: kustvatten, stora och små sjöar och tjärnar samt åar, älvar och bäckar.

Uppgifterna grundar sig på VEMALA-modellen, som är ett beräkningssystem för näringsbelastningen som omfattar hela Finland. Resultaten av beräkningen anpassas till verkliga observationer av vattendrag vid cirka 60 000 mätpunkter runtom i Finland. Eftersom särskilt den diffusa belastningen varierar mycket beroende på väderförhållandena, är kartans uppgifter medelvärden för tio år. Belastningskällorna har specificerats utifrån cirka 25 000 mätpunkter.

Mer information om ämnet

Karttjänsten på vatten.fi:
Näringsbelastning