Iståndsättning av avrinningsområden

För att förbättra vattenkvaliteten och den ekologiska statusen i ett vattendrag är det viktigt att iståndsätta ett vattendrags avrinningsområde. Genom iståndsättning av avrinningsområdet minskas den yttre belastningen på vattendraget.

Många slags ämnen urlakas naturligt i vattendragen ur jordmånen i avrinningsområdet: mineraljord, humus och andra organiska ämnen samt näringsämnen. Utan dessa ämnen skulle det inte finnas något liv i vattendraget.

Vattendragen tar däremot skada av överbelastning. Riklig näringsbelastning bidrar till övergödning av vattendraget. Även en stor belastning av organiskt material bidrar till övergödningen och humus färgar vattnet. Suspenderat material gör vattnet grumligt och orsakar uppslamning.

Den ursprungliga orsaken till att ett vattendrag är i dåligt skick ligger ofta i vad som händer i avrinningsområdet. Vilken typ av verksamhet bedrivs där? Rinner det ut avloppsvatten från avrinningsområdet eller har markanvändningen ökat urlakningen av näringsämnen och andra ämnen i vattendraget? När ett vattendrag ska iståndsättas måste man alltså alltid granska också avrinningsområdet.

Diffus belastning under kontroll

Avloppsvattnet från stora industrianläggningar och samhällen behandlas numera effektivt. Punktbelastningen från avloppsvatten har minskat betydligt under de senaste årtiondena. I de flesta vattendrag är största delen av belastningen diffus belastning: näring och andra ämnen från skogar, åkrar och glesbebyggelse. Dessa rinner ut i åar och älvar, sjöar och kustvatten via ett stort antal diken, bäckar och rännilar.

Ett projekt för restaurering av ett vattendrag börjar alltid med en utredning av belastningsmängden och belastningens källor. Om den diffusa belastningen är för stor måste den minskas för att vattendragets status ska förbättras – och bibehållas även på lång sikt.

Målet är att förhindra att belastande ämnen rinner ut från avrinningsområdet eller att stoppa dem så fort som möjligt. Detta är mycket effektivare och enklare än att separera ämnen från dikes- eller bäckvatten i ett senare skede.

Val av restaureringsmetoder

Belastningen från jord- och skogsbruket och annan markanvändning minskas bäst genom att förebygga jorderosion. Det lyckas med hjälp av erosionsskydd och skyddszoner samt genom att utveckla dräneringssystem och odlingsteknik.

De belastande ämnen som ändå hamnar i diken och bäckar måste stoppas så fort som möjligt. Det finns många olika metoder att välja mellan, såsom slingrande och omväxlande fåror, översvämningsplatåer, våtmarker, sedimenteringsbassänger och konstruktioner för flödesreglering, såsom rördammar.

Belastningen på vattendragen från glesbygden och fritidsbebyggelsen förebyggs genom en välplanerad och rätt dimensionerad behandling av avloppsvattnet.

Heltäckande vattenförvaltning ger det bästa resultatet

Iståndsättningen av ett avrinningsområde påverkas förutom av belastningskällorna även av avrinningsområdets särdrag, såsom höjdförhållanden och vattenföring, liksom eventuella områden i naturtillstånd samt landskaps- och naturvärden.

Iståndsättningen planeras också med beaktande vattenläget som varierar under året – vårflöden, torka och störtregn – och deras inverkan på erosionen, vattenståndet och vattenföringen. Klimatförändringen medför fler utmaningar: extrema väderfenomen blir vanligare och en allt större del av årets nederbörd faller under vinterhalvåret på bar mark.

Iståndsättningen av ett avrinningsområde stöder i bästa fall många mål: vattenvården, jord- och skogsbruket, landskapsvården, anpassningen till klimatförändringen, trivseln och rekreationsmöjligheterna i boendemiljön samt den biologiska mångfalden och ekosystemens välbefinnande. De bästa resultaten uppnås när iståndsättningen av avrinningsområdet utvidgas till en heltäckande vattenförvaltning i avrinningsområdet.

Mer information om ämnet:

Artikel på Vatten.fi:
Nätverket för restaurering av vattendrag