Hur står det till på botten?

Trots att vattnet erbjuder en tredimensionell miljö lever en stor del av vattenfaunan på botten. Botten är en trygg plats, men bara så länge levnadsförhållandena är goda.

Bottendjuren behöver stabilitet i sitt liv. De måste ha tillräckligt med näring och livsrum. Botten får inte utsättas för torka eller vågor. Både botten och vattenkvaliteten måste förbli gynnsam för djuren.

Kraftig reglering av ett vattendrag eller belastning från avrinningsområdet kan äventyra stabiliteten. Dikning av torvmarker och sura sulfatjordar kan orsaka en försurningstopp i vattendraget. Suspenderat material som sköljs ut i vattnen kan täcka grusbottnarna. I vissa fall kan bottnarna slammas upp på grund av övergödning. Övergödning kan också leda till syrebrist på djupen.

Vissa arter tål förändringar i levnadsförhållandena bättre än andra. En del av bottendjuren kan till exempel lagra syre i ämnen som hemoglobin. Om syrebristen är tillfällig, klarar dessa arter sig även om andra arter dör. Bottnen blir inte helt öde, men bottendjurens artbestånd blir artfattigare. Detsamma händer om vattnet försuras eller älvbotten slammas upp. Bottendjuren blir färre och artbeståndet blir ensidigare.

I en frisk sjö, å eller älv är allt annorlunda: bottenfaunan är riklig och mångsidig. Beroende på vattendraget hör bland annat blötdjur, ledmaskar, vattenslungor, planmaskar och i synnerhet flygande insektslarver till artbeståndet. En del av bottendjuren lever i sedimentet, andra rör sig på botten eller bland vegetationen.

Bottendjur används till att bedöma sjöarnas och älvarnas status. Prover samlas in från forsar i älvarna, djupa ställen i sjöarna och steniga stränder. Både bottendjurens artbestånd och antalet individer undersöks.