med temat:
Behandling av avloppsvatten i glesbygden

Övergripande vattenförvaltning i avrinningsområdet

Vatten som rinner ut i vattendragen från avrinningsområdet binder samman skogar, åkrar och bebyggda områden. All markanvändning påverkar områdets vatten och vatten behövs för många typer av verksamhet. En övergripande vattenförvaltning beaktar såväl människornas och näringarnas som ekosystemens behov. Alla drar nytta av att vatten används och leds i avrinningsområdet på ett förnuftigt sätt. Samtidigt kan vi mer effektivt än tidigare förbereda oss på de utmaningar som klimatförändringen medför: förändringar i årstidsvariationen i vattenförhållandena, ökande nederbördsmängder, plötsliga störtregn samt långa värmeböljor och torka.

I Finland är det nödvändigt att dränera mark som används för jord- och skogsbruk på grund av klimatet och jordmånen. Genom dränering tryggas goda odlingsförhållanden och skogstillväxt. En rätt planerad dränering och bevattning säkerställer att jordmånens vatten- och näringshushållning fungerar och att åkern bär de tunga jordbruksmaskinerna. En viktig utgångspunkt i planeringen av vattenhushållningen är också att minimera den erosion och utsköljning av näringsämnen som dikningen orsakar. Vattenhushållningslösningarna påverkar också jordmånens kollager.

Granskning av avrinningsområdena producerar helhetslösningar

Projekt som genomförs i ett avrinningsområde kan ha många mål, såsom hantering av översvämningar, reglering av ett vattendrag eller förbättring av vattnets status. Målet kan också vara att främja landskapsvården eller användningen av vattendraget för rekreation. Åtgärderna i avrinningsområdet behövs för att förbättra vattendragens status och främja anpassningen till de föränderliga väder- och vattenförhållandena.

När avrinningsområdet granskas på ett övergripande sätt är det möjligt att beakta både naturens behov och användningen av vattendraget. Principerna för ekologisk vattenförvaltning gynnar mångsidiga vattenmiljöer, där målet är att förebygga skador orsakade av vattenanvändningen och reparera skador orsakade av mänsklig verksamhet.

 

  • Gör det möjligt att samordna olika behov i fråga om användningen av vattendraget samt förbättra vattnens och miljöns ekologiska status.
  • Kontrollerad kvarhållning av vattnet i avrinningsområdet, till exempel i våtmarker, hjälper till att avvärja översvämningar. Samtidigt tryggas att vattnet räcker till i småvattnen även vid svår torka.
  • Genom att fördröja vatten minskas överbelastningen på dräneringssystemen under perioder med riklig nederbörd. Dräneringssystemen kan dimensioneras för en mindre vattenmängd och dräneringsdiken behöver inte förstoras.
  • När vatten fördröjs i diken, bassänger och våtmarker minskar belastningen på vattendragen. Igenslamningen och behovet av restaurering av diken och fåror minskar.
  • Vatten som lagrats i avrinningsområdet kan vara tillgängligt senare, vilket underlättar tillgången till vatten och bevattningen särskilt på åkerskiften som ligger långt från ett vattendrag.
  • I planeringen av avrinningsområden är det viktigt att beakta kontinuiteten och de ekologiska korridorerna samt att öka mångfalden i vattenmiljöerna.
  • Genom samarbete mellan markägarna kan underhållet av dräneringssystemen och vattenvårdslösningarna genomföras koordinerat och kostnadseffektivt samt med beaktande av de olika behoven.
  • Genom att reglera skogarnas och myrarnas avrinning och hantera översvämningar är det möjligt att bereda sig på klimatförändringen och minska klimatutsläppen från jord- och skogsbruket.

Avrinningsområdet avgränsas från fall till fall

Granskningen av ett avrinningsområde ger en allmän bild av naturförhållandena, markanvändningen och deras konsekvenser för vattnen. I jord- och skogsbruksdominerade områden är det förnuftigt att granska vattenförvaltningen också i små avrinningsområden. I ett litet avrinningsområde är det lätt att upptäcka och följa upp hur åtgärderna påverkar vattenmängden och vattenkvaliteten. Planeringen av avrinningsområden visar hur skogsvårdens och jordbrukets vattenförvaltningsbehov kan samordnas så att även naturen och miljön drar nytta av åtgärderna.

Metoder för vattenförvaltning i avrinningsområden.
Även i ett litet avrinningsområde kan det finnas många olika typer av vattenbehov och verksamhet som påverkar vattnen. Den övergripande vattenförvaltningen inkluderar olika sätt att påverka vattnets mängd och kvalitet.

1. Skyddszon: Den skyddszon som lämnas mellan en åker och ett vattendrag minskar erosionen av jordmånen och förebygger belastningen på vattendragen. Skyddszonen är i genomsnitt minst tre meter bred och täcks av flerårig vall-, gräs- eller ängsvegetation. En skyddszon ska lämnas utmed vattenfåror som är större än ett utfallsdike samt vid tjärnar, sjöar och havsstränder och runt hushållsvattenbrunnar. Om en åker sluttar kraftigt mot ett vattendrag eller ofta är översvämmad eller vattensjuk, är det bra att anlägga en i genomsnitt minst 15 meter bred skyddszon mellan åkern och vattendraget.

2. Dagvattenvåtmark: Regnvatten som leds bort från bebyggda områden, det vill säga dagvatten, kan behandlas i en dagvattenvåtmark. Dagvattenvåtmarker är områden som är delvis eller helt täckta av vegetation och som ständigt eller tidvis står under vatten. De bidrar till att bromsa upp och fördröja dagvattnet, förhindra översvämningar samt förbättra dagvattnets kvalitet. En del av de skadliga ämnena i dagvattnet sjunker ner på våtmarkens botten. Våtmarksvegetationen kan också binda näringsämnen och föroreningar.

3. Fåra i naturtillstånd: En bäck i naturtillstånd kännetecknas av sin varierande struktur: omväxlande lugnvatten och strömmande vatten, en naturligt slingrande fåra samt variationer i djup och bredd. Trädbeståndet och vegetationen på stranden skuggar fåran, och förnan från dessa tillför bäcken näringsämnen och organiskt material. Vegetationen binder jordmånen och minskar därmed den belastning som erosionen orsakar. Bäckar är viktiga habitat för många arter.

4. Fåra i två nivåer:
 Fåror i två nivåer med översvämningsplatåer gör omgivningen kring diken som rinner genom åkermark mångsidigare och skapar ett mer naturligt element av strömmande vatten i jordbrukslandskapet. Ekologiskt vattenbyggande och grundtorrläggning förväntas gynna hanteringen av översvämningar och torka, förbättra vattenkvaliteten och främja den biologiska mångfalden.

5. Restaurerat dikat område: Syftet med att restaurera en dikad myr är att återställa myrens naturliga vattenhushållning. Dikade områden kan restaureras genom att fylla igen eller dämma upp diken. Myrarna lagrar vatten och fördröjer flödet av översvämningsvatten. Restaureringen bidrar också till myrnaturens mångfald och utökar kollagret.

6. Naturlig grunddamm: Vattenytan ovanför dammen hålls på önskad nivå med hjälp av en grunddamm. En naturlig grunddamm byggs av till exempel sten och grus.

7. och 8. Våtmark: Våtmarker som anlagts för vattenvård dämpar effektivt spridningen av näringsämnen som lösts upp i vattnet, finfördelad mineraljord och fast torvmaterial. En våtmark anläggs genom uppdämning eller grävning, och består delvis av öppet vatten. En våtmark kan anläggas av många orsaker. Våtmarker kan till exempel stödja den biologiska mångfalden, minska jordbrukets belastning på vattendragen och stärka sjöfågelbestånden. En våtmark förskönar också landskapet och avlägsnar näringsämnen från vattendraget.

9. Bra åkermarksstruktur: En bra smul- och porstruktur förhindrar att åkermarken packas, blir vattensjuk och eroderas samt minskar vattenansamlingen och ytavrinningen. Lerjordars struktur kan också förbättras genom att behandla åkern med gips och strukturkalk. Markens smulstruktur blir mer hållbar, vilket innebär att åkern inte blir vattensjuk vid regn och fosforurlakningen i vattendragen minskar.