Restaurering av strömmande vatten

Älvar, åar och bäckar är viktiga för den biologiska mångfalden, men de är också känsliga habitat. Målet för restaureringen av strömmande vatten är att förbättra vattnens ekologiska status. Fiskbestånden och de övriga organismerna mår bra och vattendragets värde för människan ökar.

Strömmande vatten är mångsidiga habitat. Strömmande vatten består av både forsar och lugnvatten. Fårans bredd och djup samt bottnens kvalitet varierar. Stenar i olika storlekar och träd som fallit i vattnet styr strömmarna och skapar små fickor av lugnvatten. Tidvis kan översvämningar uppstå, ibland minskar vattnet och flödet försämras.

I strömmande vatten urlakas organiskt material och näringsämnen kontinuerligt från marken i avrinningsområdet. De transporteras med vattnet nedströms i fåran. Det strömmande, syrerika vattnet samt de många skyddade platserna och den rikliga födan skapar förutsättningar för många organismer att frodas. Ett förgrenat vattendrag är som ett omfattande ekologiskt korridornät, längs vilket djur och växter vandrar, rör sig och sprider sig.

Den ekologiska statusen sämre än i sjöar

Strömmande vatten har under årtiondenas lopp genomgått många slags förändringar som har lett till att deras ekologiska status har försämrats. Endast 65 procent av åarna och älvarna i Finland har god eller utmärkt ekologisk status. Resten av de strömmande vattnen placerar sig i de lägre klasserna. Åarna och älvarna mår i genomsnitt klart sämre än sjöarna.

Det finns mycket få bäckar i naturtillstånd kvar. Situationen är sämst i södra Finland. Hotbedömningen av Finlands naturtyper visar att alla bäcktyper i södra Finland antingen är hotade eller inte tillräckligt väl analyserade för att bedöma hur hotade de är.

Problem med dammar och rensningar

Den svaga ekologiska statusen i många strömmande vatten beror på vattenbyggnadsarbete. Nästan alla de största åarna och älvarna i Finland som rinner ut i Östersjön har dämts upp. Dammarna förhindrar vandringsfiskarnas vandring, vilket har lett till att fiskbestånden numera är hotade eller sårbara.

Även i mindre strömmande vatten finns det många vandringshinder, såsom alltför trånga eller felaktigt installerade bro- och vägtrummor. En betydande del av de strömmande vattnen har dessutom rensats, vilket har förändrat fårans struktur, de hydrologiska förhållandena och naturtillståndet.

Rensningar har gjorts av olika orsaker: en gång i tiden rensades vattendrag för timmerflottning, men oftast är orsakerna torrläggning eller översvämningsskydd. I samband med rensningen har fårorna ofta rätats ut och stränderna invallats. I urbana områden har bäckar också rördikats och dämts upp.

Belastningen från avrinningsområdet försämrar de strömmande vattnen

Bäckar, åar och älvar tar emot belastning från sitt avrinningsområde i form av övergödande näringsämnen och suspenderat material som orsakar uppslamning. De största belastningskällorna är jord- och skogsbruket, torvproduktionen och glesbebyggelsen i avrinningsområdet.

Belastningen av suspenderat material uppkommer när jordmånen i avrinningsområdet bearbetas och dikas. Även erosionen bidrar med suspenderat material i vattnet. Jordmaterial som hamnat i fåran följer med strömmen. När strömmen minskar sjunker materialet ner till botten – först de tyngsta partiklarna, sedan de mindre och lättare. Fårans botten slammas upp, vattnet blir grundare och grumligare. Organismernas habitat förändras och till exempel fiskarnas ägg eller mussellarverna kan kvävas. Fåran börjar också lätt växa igen, vilket bromsar upp flödet ytterligare.

Näringsämnena som rinner ut i bäckar och åar följer med vattnet nedströms och bidrar till övergödningen i hela älvsträckan nedanför. Olägenheterna är dock störst i närheten av belastningskällan – liksom också i älvmynningen, där det samlas stora mängder näringsämnen från olika belastningskällor längs älven. Övergödningen syns tydligast i slutet av sommaren, då vattenföringen i allmänhet är liten och näringshalterna inte minskar effektivt.

Andra skadliga ämnen från avrinningsområdet, såsom metaller och försurande ämnen, kan hamna i de strömmande vattnen. Risken är störst vid kusten där det finns sura sulfatjordar, det vill säga alunjordar. De sura sulfatjordarna är tidigare havsbotten och de sulfider som de innehåller kan oxideras till svavelsyra om marken torrläggs. Svavelsyra försurar vattendragen och löser upp giftiga metaller i marken, såsom aluminium, kadmium och koppar.

I urbana områden styrs också dagvatten till bäckar. Det obehandlade dagvattnet innehåller ämnen som är skadliga för vattenmiljön, såsom oljor, suspenderat material, metaller och klorider. Kloriderna härstammar från vägsalt och de är skadliga för bland annat fiskarnas känsliga rom.

Restaureringen börjar med att identifiera problemen

Det huvudsakliga målet med restaurering av älvar, åar eller bäckar är att uppnå och trygga en god ekologisk status i strömmande vatten samt att främja vandringsfiskarnas naturliga fortplantning.

För att målet med restaureringen ska uppnås börjar man med att utreda vilka faktorer som försämrar vattendragets status. Objekten som ska restaureras har ofta många problem: fåran har rensats och rätats ut, det finns vandringshinder i fåran och avrinningsområdet belastar vattendraget. I dessa fall behövs restaureringsåtgärder i både avrinningsområdet och fåran.

Många bidrar till restaureringen

Strömmande vatten har restaurerats som så kallat garanterat arbete, när det bestämts att konstruktioner som byggts för flottning ska rivas och att en rensad fåra ska restaureras. En del av restaureringarna har varit fiskepolitiska, andra har gjort inom ramen för olika program och projekt.

Mindre älvar och bäckar restaureras ofta med talkokrafter, så att arbetet organiseras av delägarlag, vattenvårdsföreningar och andra medborgarorganisationer. I urbana områden kan staden sköta restaureringen eller så genomförs projektet i samarbete mellan staden och invånarna. Utanför tätorterna restaureras vattendrag också som naturvårdsarbete inom jord- och skogsbruket.

Det nationella nätverket för restaurering av vattendrag förmedlar information om och erfarenheter av restaurering. På nätverkets webbplats finns bland annat mycket öppet undervisningsmaterial om restaurering av älvar, åar och bäckar, samt en omfattande lista och länkar till videor om restaureringsmetoder.

Nätverk för restaurering av vattendrag

Restaurering återställer mångfalden i fåran

Älvar, åar och bäckar som en gång i tiden rensats restaureras genom att förbättra den strukturella mångfalden i fåran: man anlägger stenbottnar i forsar, bygger lekgrusbottnar och placerar ut trädstammar och annat trämaterial i fåran. Tack vare restaureringen får älven, ån eller bäcken nytt liv med varierande strömmar och djup.

En slingrande och omväxlande fåra skapar goda levnadsförhållanden för organismerna i strömmande vatten. Trädstammar och stenar skapar små lugnvatten som håller kvar sand och förna och erbjuder lämpliga livsmiljöer för bottendjur. Det kraftigare flödet under trädstammarna putsar bottnen så att bottengruset kommer fram. Trämaterialet fungerar som växtunderlag för bottenmossor, vilket har stor betydelse för bottendjuren. Trädstammar som inte ligger direkt på botten skuggar också fåran.

Fiskyngel hittar skydd kring träd och stenar. Å andra sidan strömmar vattnet friskt, vilket passar laxfiskar, musslor och andra fiskarter som trivs i strömmande vatten.

Vandringshinder avlägsnas

I samband med restaureringen avlägsnas i mån av möjlighet också hinder som stör organismernas rörlighet och spridning. Till exempel ersätts trånga vägtrummor med rymligare vägtrummor som installeras utan en brant tröskel i deras nedre ände. Dessutom utreds möjligheterna att riva gamla dammar som byggts tidigare men inte längre har någon stor betydelse för översvämningsskyddet eller elproduktionen.

Att avlägsna vandringshinder är alltid det primära alternativet i arbetet med att trygga vandringsfiskarnas tillgång till lekområden. Om det inte är möjligt att riva dammarna kan man bygga naturliga omlöp som fungerar för alla fiskarter och där även bottendjuren trivs.

Fiskarnas vandring kan också möjliggöras med hjälp av fiskvägar. Dessutom måste fiskarnas vandring nedströms, förbi dammen och kraftverkets turbiner, tryggas. Konstruktioner som möjliggör vandring nedströms minskar fiskdödligheten.

Den yttre belastningen minskas genom iståndsättning av avrinningsområdet

Ofta räcker det inte att enbart restaurera fåran. Resultaten av restaureringen blir kortvariga om man inte samtidigt ingriper i belastningen från och riskfaktorerna i avrinningsområdet. Målet för iståndsättningen av avrinningsområdet är att minska erosionen samt förhindra att näringsämnen och andra skadliga ämnen hamnar i vattendraget.

När avrinningsområden iståndsätts är det viktigt att granska vattnets rörelser i hela avrinningsområdet och sträva efter heltäckande lösningar som också stöder andra mål: jord- och skogsbrukets vattenförvaltning, landskapsvården och avrinningsområdets naturvärden.