Restaurering av sjöar

I Finland uppstår behovet av restaurering oftast av att en sjö är övergödd, har blivit grundare eller håller på att växa igen. För att restaureringen ska ge bestående resultat måste man ofta också ingripa i belastningen från avrinningsområdet.

En sjös ekologiska status är i hög grad beroende av belastningen från avrinningsområdet. Om älvar, åar, bäckar och diken som mynnar ut i sjön för med sig stora mängder näringsämnen och suspenderat material hjälper det inte att endast restaurera sjön. I samband med iståndsättnings- och skötselprojekt är det alltid viktigt att utreda omfattningen av belastningen från avrinningsområdet – och oftast också att minska den. Det är enda sättet att säkerställa att effekterna av restaureringen är bestående.

Restaureringsåtgärderna väljs specifikt för varje sjö. Sjöns egenskaper påverkar i hög grad hur väl olika åtgärder fungerar. Innan restaureringsåtgärderna väljs måste man samla in grundläggande information om sjöns ekologiska status och de faktorer som påverkar den.

Det är också viktigt att beakta hur olika restaureringsåtgärder – såsom avlägsnande av vattenväxter eller reduktionsfiske – påverkar vattenkvaliteten, möjligheterna att använda sjön samt skydds- och naturvärdena.

Sjöarna lider av övergödning

Övergödning är den vanligaste orsaken till att en sjö restaureras. Övergödning är ett problem i synnerhet i grunda sjöar som omges av tätorter eller åkrar. I dessa sjöar är belastningen stor i förhållande till sjöns vattenvolym och övergödningen kan förvärras snabbt. Stora och djupa sjöar övergöds långsammare.

Övergödningen märks bland annat på att mängden alger och vattenväxter ökar och vattnet blir grumligare. Fisknät och strandstenar blir slemmiga och fiskbeståndets struktur domineras allt mer av karpfiskar.

Nedbrytningen som accelereras av den ökade alg- och växtmassan förbrukar syret i vattnet. Det kan orsaka syrebrist i djupare vatten i synnerhet vintertid. Om sjöns bottenvattenmassa är syrefri kan så kallad internbelastning uppstå. Då frigörs näringsämnen som lagrats på bottnen tillbaka i vattnet, där de används av alger. Det bidrar till ytterligare övergödning, varvid man kan tala om en ond övergödningscirkel. På vintern kan syrebristen orsaka fiskdöd.

Problem också att sjön blir grundare eller växer igen

Övergödningen är ofta förknippad med att en sjö blir grundare. Finlands sjöar är av naturen till största delen ganska grunda – våra sjöars medeldjup är endast sju meter. Vattenståndet i cirka 3 000 sjöar har också en gång i tiden sänkts för att skapa mer odlingsmark. Om stora mängder suspenderat material transporteras från avrinningsområdet till sjön minskar vattendjupet ytterligare.

Att sjön blir grundare orsakar många slags problem. Bottnen och stränderna slammas upp och vattenväxter vinner terräng, vilket stör användningen av sjön i rekreationssyfte. Under riktigt hårda vintrar kan en grund sjö bottenfrysa. På sommaren blandar vinden sjöns vatten ända ner till botten, så att näringsämnen som bundits i bottensedimentet rörs upp och ger algbestånden näring.

Sjöar och vikar som blivit mycket grunda hotas av igenväxning. Ett vattenområde kan växa igen antingen längs vattenytan eller bottnen, eller i själva vattenmassan. Igenväxningen förändrar i hög grad naturförhållandena i vattendraget, vilket påverkar arternas liv. Exempelvis gäddans fortplantningsområden kan minska och sjöfågelbeståndets struktur förändras.

Restaureringen måste planeras omsorgsfullt

Restaureringen av en sjö ska planeras omsorgsfullt för att restaureringsåtgärderna ska ge bästa möjliga resultat och resultaten ska vara bestående.

Innan restaureringen inleds måste man samla in grundläggande information om sjön och dess avrinningsområde. Hurdana är naturförhållandena i sjön och vilka organismer lever där? Hur mår fiskbeståndet i sjön? Hur mycket varierar vattenståndet i sjön under året? Hur mycket näringsämnen finns det i sjöns vatten och varifrån kommer näringsbelastningen? Hur svårt övergödd är sjön och lider den av syrebrist?

Därefter funderar man på målen för restaureringen. Är syftet att förbättra vattenkvaliteten eller är det primära målet att förhindra att stränderna eller hela sjön växer igen? Är målet att förbättra förutsättningarna för rekreation eller kanske att förbättra fiskbeståndets tillstånd och fiskemöjligheterna?

Med rätt valda restaureringsåtgärder är det i allmänhet möjligt att uppnå flera mål samtidigt. När restaureringsåtgärderna planeras är det viktigt att alltid analysera både själva sjön och dess avrinningsområde. Hur mycket måste belastningen från avrinningsområdet minskas och hur kan minskningen åstadkommas?

Val av restaureringsåtgärder

Restaureringsåtgärderna väljs från fall till fall. Åtgärder som vidtas i avrinningsområdet är att minska belastningen av näringsämnen och suspenderat material som rinner ut i vattendraget. Mest effektivt är det att ingripa i källan till utsläppen, till exempel avloppsvattenbelastningen eller erosionen och näringsutsläppen från jordbruket och annan markanvändning. Vattendraget kan också skyddas genom att anlägga våtmarker, ytavrinningsfält, översvämningsplatåer eller skyddszoner, som stoppar näringsämnen och suspenderat material från avrinningsområdet.

För själva vattendraget finns det många slags restaureringsåtgärder att välja mellan. Till de lättaste hör slåtter av vattenväxter och avlägsnande av vegetationen som slagits. Restaurering av näringskedjan kan minska internbelastningen och i bästa fall förbättra också sjöfåglarnas levnadsförhållanden. En sjö som lider av syrebrist får nytt liv när den syrsätts och luftas. På senare år har även avlägsnande och filtrering av bottenvattenmassan undersökts som en restaureringsmetod med lovande resultat.

Till de kraftigare restaureringsåtgärderna hör höjning av vattennivån och muddring. För dessa åtgärder krävs tillstånd enligt vattenlagen. Om alla andra metoder redan har testats utan resultat kan man i små och kraftigt övergödda sjöar också överväga att sedimentera näringsämnen genom kemisk behandling. Även sedimentering är en tillståndspliktig åtgärd som ska vidtas endast som en sista utväg och av särskilda skäl.