Minskning av översvämningsriskerna och översvämningsskydd

Uppkomsten av översvämningsskador förebyggs på många sätt. Traditionella metoder är reglering av vattendrag och översvämningsvallar. Planeringen av markanvändningen har stor betydelse för minskningen av översvämningsriskerna.

Risken för skador till följd av översvämningar kan minskas genom god planering och rätt riktade åtgärder. Beredskap för och förebyggande av översvämningar spelar en viktig roll. Om en översvämning ändå hotar är det viktigt att reagera på situationen och vidta skydds- och varningsåtgärder. Vid en översvämning står räddningsverksamheten samt den fortsatta vården och återhämtningen efter översvämningen i centrum. Med hjälp av erfarenheterna från översvämningen förbättras hanteringen av översvämningsriskerna så att översvämningsskadorna minskar i framtiden.

Planering av markanvändningen minskar översvämningsriskerna

I takt med att tätorterna vuxit man i synnerhet tidigare på många orter tagit i bruk områden där översvämningar är mycket sannolika. Eftersom vattnet är en värdefull landskapsfaktor har frestelsen varit stor att bygga speciellt bostadsområden vid vattendrag.

Det kan vara dyrt och svårt att skydda hus som byggts i översvämningskänsliga områden mot översvämningar. Med hjälp av planläggning och annan planering av markanvändningen försöker man numera undvika att planera verksamhet som kan skadas av en översvämning i översvämningshotade områden.

Om man ändå vill bygga i ett område ska risken för översvämningar beaktas vid valet av byggplats. Nya konstruktioner ska placeras tillräckligt högt så att en översvämning inte når dem. Det förutsätts också i markanvändnings- och bygglagen. Närings-, trafik- och miljöcentralerna (NTM-centralerna) ger rekommendationer om de lägsta byggnadshöjderna.

Rekommendationer om de lägsta byggnadshöjderna finns också i guiden ”Tulviin varautuminen rakentamisessa” (Översvämningsberedskap vid byggande), som publicerades 2014. Enligt den ska åretruntbosättning placeras så högt att endast översvämningar som förekommer en gång per 100–200 år kan skada byggnaden. För industrianläggningar och lagerområden som hanterar farliga ämnen ska gränsvärdet vara mycket strängare, till exempel översvämningar som återkommer en gång per 10 000 år.

Översvämningsskydd förebygger och lindrar översvämningsskador

Med översvämningsskydd avses sådana permanenta konstruktioner som förebygger eller minskar översvämningsskador. De huvudsakliga metoderna för att skydda mot översvämningar har traditionellt varit att rensa älvar, åar och bäckar, bygga vallar vid stränder och reglera vattendrag. Genom reglering kan till exempel vattenståndet i en sjö sänkas i slutet av vintern för att ge plats för smältvatten i insjöbäckenet på våren.

I samband med planeringen av översvämningsskyddet fästs numera särskild uppmärksamhet vid att samtidigt främja och stödja restaurering av vattendragen, landskapsvård, biologisk mångfald och minskad belastning på vattendragen. I dag är projekten för översvämningsskydd mångfacetterade vattenbyggnadsarbeten och miljökonsekvensbedömningen spelar en viktig roll i planeringen av dessa.

Syftet är att iaktta principerna för naturenligt översvämningsskydd. Vid naturenligt översvämningsskydd är målet att hålla kvar vattnet i avrinningsområdet, vilket förebygger och lindrar översvämningar i byggda områden. Metoderna som används är många. Det är viktigt att bevara gamla våtmarker och andra översvämningsområden i avrinningsområdet samt att eventuellt anlägga nya. Särskilda högvattenfåror kan också byggas i vattendraget. Eventuella översvämningsvallar byggs tillräckligt långt från fåran för att ge utrymme för översvämningsvattnet.