Hushållsvattnets kvalitet

Vattenledningsvattnets kvalitet kontrolleras noggrant. Det vatten som distribueras ska vara rent och hälsosamt samt uppfylla vissa kvalitetskrav. Vattenverken sköter kvalitetskontrollen av vattnet och hanteringen av vattenriskerna.

I Finland är vattenledningsvattnet i regel av mycket hög kvalitet. Vattenkvaliteten kan dock försämras i olika skeden av vattenproduktionskedjan. Vattenverken bedömer tillsammans med hälsoskyddsmyndigheten riskerna i vattenproduktionskedjan och strävar efter att minimera dem med hjälp av riskhantering.

Många kvalitetskrav på hushållsvattnet

Bestämmelser om kvalitetskraven på hushållsvatten finns i två förordningar av social- och hälsovårdsministeriet. Av dessa gäller den ena (1352/2015) stora vattenverk och den andra (401/2001) små enheter. I förordningarna finns också bestämmelser om tillsyn över vattenkvaliteten samt bland annat om åtgärder i samband med kvalitetsproblem med vattnet.

I en bilaga till förordningarna finns en förteckning över mikrobiologiska och kemiska kvalitetskrav på hushållsvatten samt mål eller rekommendationer för kvaliteten. De mikrobiologiska kvalitetskraven gäller förekomsten av intestinala bakterier i vattnet. De kemiska variablerna omfattar flera hälsoskadliga ämnen samt aktivitetskoncentrationen och stråldosen som orsakas av radioaktiva ämnen. Allmänna indikatorer för vattenkvaliteten är vattentemperaturen, som ska vara under 20 grader, samt lukt, smak, färg och turbiditet, som ska vara godtagbara för användarna och inte får innehålla ovanliga förändringar.

Kvalitetskraven på hushållsvatten utvidgas i och med Europeiska unionens nya dricksvattendirektiv. Nya faktorer som ska övervakas är bland annat vissa föreningar som stör hormonverksamheten samt legionellabakterien. Direktivet trädde i kraft i januari 2021 och dess bestämmelser införas i medlemsländerna inom två år från det att direktivet trädde i kraft.

Vattenrening och vattenbehandling garanterar god kvalitet

Vattenverken tillverkar vattenledningsvatten av antingen grundvatten eller ytvatten, det vill säga sjö- eller älvvatten. Vid behov kan mängden grundvatten ökas på konstgjord väg genom att absorbera ytvatten i marken. Den typen av vatten kallas konstgjort grundvatten. Hushållsvatten av lika hög kvalitet kan tillverkas av alla typer av råvatten. Vilken vattenreningsprocess ett vattenverk använder beror dock på råvattnets egenskaper.

Råvattenkällor och deras andelar av det vatten som tillverkas av stora vattenverk.

Om vattnet tillverkas av ytvatten ska det desinficeras innan det leds till vattenledningsnätet. Desinficeringsprocessen förstör hälsoskadliga mikrober. Vatten desinficeras med ozonering, ultraviolett strålning eller klor – eller genom en kombination av dessa. Klorering används för att säkerställa att inga bakterier börjar växa i vattenledningsnätet och att vattnets kvalitet är hög fram till användarnas kran. Mängden klor kan dock hållas mycket låg om vattnet först desinficerats med andra metoder.

I förordningen om kvalitetskrav på hushållsvatten fastställs ett kvalitetsmål för kloridhalten i vattnet. I EU:s nya dricksvattendirektiv är gränsvärdena för klorföreningar absoluta.

Vattenkvaliteten kan förändras i vattenledningsnätet

Det är viktigt att se till att hushållsvattnet håller god kvalitet även efter att vattnet lämnar vattenverket. Vattenkvaliteten kan försämras särskilt om vattnet stannar länge i vattenledningsnätet. Vatten som stannar länge i nätet är känsligt för mikrobiell tillväxt och en så kallad mikrobiell film kan bildas på vattenledningens insida. För att motverka bakterietillväxt kan vattenverken tidvis skölja vattenledningsnäten.

De värsta kvalitetsproblemen orsakas av rörbrott. När ett rör går sönder kommer smuts och bakterier ut i vattnet från marken, vilket i värsta fall kan orsaka en sjukdomsepidemi. Föråldrade vattenledningsnät och föråldrade rörnät i fastigheter ökar risken för rörbrott.

Legionellabakterien utgör en särskild risk. Den kan få fotfäste i en fastighets vattensystem om ljummet vatten blir stående i rörnätet.

Även rörnätets material påverkar vattenkvaliteten. Vattenledningar i plast av PEX-polyetylen kan orsaka lukt- och smakolägenheter i vattnet om rören har ett tillverkningsfel. Små mängder av olika organiska föreningar lösgörs med tiden också från felfria PEX-rör. Halterna av ämnen i vattnet är dock normalt små och medför en mycket liten hälsorisk. Dricksvattendirektivet ställer nya krav på rörmaterialen.

Mer information om ämnet:

Andra webbplatser:
Information om hushållsvatten (THL)