Vattenvården inom jordbruket

Belastningen på vattendragen från åkerbruket och boskapsskötseln kan minskas på olika sätt. Utöver de traditionella vattenvårdsåtgärderna rekommenderas mer övergripande metoder som också tryggar en god markstruktur och vattenhushållning. Det är viktigt att hitta en lösning på den ojämna fördelningen av näringsämnena mellan växtodlingsgårdarna och boskapsgårdarna.

Mer än hälften av den näringsbelastning som människan orsakar och som hamnar i Finlands ytvatten kommer från jordbruket. I synnerhet i avrinningsområden med många åkrar är jordbruket en betydande belastningskälla. Från åkrarna sköljs näringsämnen och jordmaterial ut i vattendragen särskilt med smält- och regnvattnet på våren och hösten. I södra Finland kan urlakningen vara kraftig även på grund av de milda vintrarna.

Många åtgärder har vidtagits för att minska näringsbelastningen från jordbruket. Åtgärdernas inverkan på vattnens status syns dock vanligtvis först med en lång fördröjning. Den belastning på vattendragen som jordbruket orsakar är fortfarande betydande och klimatförändringen ökar risken för belastning ytterligare. Det förutsätter effektivare åtgärder och en bättre inriktning av dem. En potentiell strategi kan vara strukturomvandlingar inom jordbruket, som kan ha stor betydelse för minskningen av belastningen.

Skräddarsydd vattenvård

Näringsbelastningen från åkerbruket kan minskas bland annat med odlingstekniska metoder och genom att dimensionera gödslingen enligt odlingsväxtens behov. På erosionskänsliga åkrar är det viktigt att hålla åkern täckt av vegetation på vintern. Marken behöver ändå bearbetas då och då, eftersom ett kontinuerligt växttäcke kan öka risken för urlakning av löst fosfor.

Vattenvårdsmetoderna ska väljas separat för varje åkerskifte så att skiftets särdrag och risker beaktas. De effektivaste åtgärderna inriktas på de åkrar där risken för urlakning är störst. På så sätt maximeras miljö- och kostnadsnyttan av vattenvårdsåtgärderna.

Lagring och användning av stallgödsel och flytgödsel

Med tanke på miljön är det väsentligt att gödseln lagras och hanteras på rätt sätt inom boskapsskötseln. När jordbrukarna följer bestämmelserna och agerar omsorgsfullt avger djurstallen och gödselstäderna inte avrinningsvatten som belastar vattendragen eller betydande ammoniakutsläpp i luften. Även gödsel och avrinningsvatten från rastgårdar för djur ska samlas upp.

Näringsämnena i gödseln kan utnyttjas genom att använda gödseln på åkrar enligt växternas näringsbehov. Det är viktigt att gödseln sprids vid rätt tidpunkt och myllas ner genast efter spridningen. Det minskar kväveavdunstningen samt urlakningen av näringsämnen i dräneringsdikena och vidare ut i vattendragen.

Den största utmaningen för nyttoanvändningen av stallgödsel är att husdjursproduktionen och växtodlingen differentieras. När det på ett visst område uppkommer mycket gödsel i förhållande till åkerarealen som är i behov av gödsling, ska gödseln kunna bearbetas så att vattnet avlägsnas effektivt samt kvävet och fosforn separeras i olika fraktioner. Fraktionerna kan sedan transporteras och spridas där olika näringsämnen behövs. Den energi som gödseln innehåller kan tas tillvara som biogas i samband med bearbetningen.

Genom att välja vegetarisk kost kan alla bidra till att minska uppkomsten av gödsel och behovet av åkerareal, förutsatt att en förändring i efterfrågan återspeglas i den inhemska jordbruksproduktionen. Ändringarna i kosten löser dock inte problemet med differentieringen av boskapsskötseln och växtodlingen. Även om gödselproduktionen minskar absolut, kommer den återstående husdjursproduktionen fortfarande – och kanske i allt högre grad – att vara regional och lokal.

Fokus på markstrukturen och en naturenlig vattenförvaltning

Vid sidan av de traditionella vattenvårdsmetoderna inom jordbruket har det på senare tid dykt upp mer övergripande metoder, såsom vattenförvaltning som utgår från avrinningsområdet och skötsel av åkermarkens struktur. Dessa åtgärder gynnar också odlingen på många olika sätt: de bidrar till att förbättra odlingsbarheten, effektiviteten i användningen av näringsämnen och skördesäkerheten på åkrarna.

Med vattenförvaltning som utgår från avrinningsområdet avses att vatten leds dit det är till störst nytta och samtidigt till minst skada. På våren kan vatten till exempel hållas kvar i våtmarkerna i avrinningsområdets övre delar, för att sedan frigöras under sommaren för att lindra eventuella problem med torka. Nyttan för odlingen, vattenvården och den biologiska mångfalden ökar när naturenliga lösningar, såsom fåror i två nivåer, tas med i vattenförvaltningen. God vattenhushållning lindrar också risken för markkompaktering.

Odlingsmarkens struktur och bördighet förbättras när mineraljord tillförs tillräckligt med organiskt material. Samtidigt förbättras markens vattenhållningsförmåga och näringsurlakningen minskar. Växterna frodas och använder de näringsämnen som sprids på åkern effektivare. Mark med god markstruktur förblir bördig även i varierande och extrema väderförhållanden.

Markstrukturen kan också förbättras med hjälp av strukturkalkning, gipsbehandling och fibrer. Dessa jordförbättringsmedel uppkommer som en biprodukt till vissa industriprocesser. De förbättrar grynstrukturen i ytjorden och minskar igenslamningen på lerjordar. Samtidigt dämpar de effektivt fosforavrinningen och ökar även åkrarnas kolbindning. Strukturkalk minskar också surheten i jordmånen.

Bestämmelser och program som styr vattenvården inom jordbruket

Vattenvården inom jordbruket styrs av den så kallade nitratförordningen, fosforförordningen som utfärdas med stöd av gödselmedelslagen, lagen om strukturstöd till jordbruket, vattenlagen och miljöskyddslagen samt flera andra lagar och förordningar, såsom bestämmelser om växtskyddsmedel och gödselmedel. Boskapsskötseln och dess miljökonsekvenser styrs också med hjälp av miljötillståndsförfarandet och det allmänna anmälningsförfarandet.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) omfattar också miljöaspekter. De praktiska miljövårdsåtgärderna styrs av de stödvillkor och villkor för ekologisk odling som ingår i CAP, samt av det frivilliga systemet för miljöersättning för lantbruksföretagare med tillhörande åtgärder. Lite mindre än 90 procent av Finlands odlingsmark och gårdar omfattas av systemet. Systemet har haft positiva miljökonsekvenser – även om de inte helt motsvarar förväntningarna, vilket beror på bland annat brister i inriktningen av åtgärderna. CAP:s nyaste programperiod omfattar perioden 2023–2027.

Tillstånd och anmälningar enligt miljöskyddslagen

För djurstallar och pälsdjursfarmer som överskrider ett visst antal djur krävs miljötillstånd. Tillståndet söks hos regionförvaltningsverket, helst på elektronisk väg i regionförvaltningens e-tjänst. Tillstånd för små pälsdjursfarmer söks hos den kommunala miljövårdsmyndigheten.

Djurstallar som underskrider tillståndströskeln men överskrider ett visst antal djur ska anmälas enligt miljöskyddslagen. Anmälan görs till den kommunala miljövårdsmyndigheten och den ska lämnas in minst 120 dygn innan den planerade verksamheten inleds.

Antalet djur som omfattas av tillstånds- och anmälningsplikten och annan information om tillstånd och anmälningar enligt miljöskyddslagen finns i tjänsten miljo.fi.

Regionförvaltningens e-tjänst

Anmälningar enligt nitratförordningen

I statsrådets förordning om begränsning av vissa utsläpp från jordbruk och trädgårdsodling (1250/2014), det vill säga den så kallade nitratförordningen, ingår bestämmelser om bland annat minimistorleken för gödselstäder, tidpunkter för spridning av stallgödsel och kvävemängder, skyddszoner, rastgårdar och stackning av gödsel.

Undantag från förbudet att sprida stallgödsel kan göras under exceptionella förhållanden. Ett undantag förutsätter dock att en anmälan görs. För att avvika från minimistorleken för gödselstäder krävs på motsvarande sätt en övervakningsanmälan, en så kallad anmälan om lagring i stack. Anmälningarna görs till den kommunala miljövårdsmyndigheten.

Den kommunala miljövårdsmyndigheten meddelar årligen närings-, trafik- och miljöcentralen (NTM-centralen) om inkomna övervakningsanmälningar i anslutning till lagring av gödsel.

Blanketter med anknytning till nitratförordningen (inte tillgängliga):

Centrala aktörer och ansvar

Närings-, trafik- och miljöcentralerna (NTM-centralerna) ansvarar för den regionala organiseringen av vattenvården inom jordbruket samt styr och biträder intressentgrupper och företagare i vattenvårdsärenden inom jordbruket. NTM-centralerna ger också utlåtanden om tillståndsansökningar och anmälningar enligt miljöskyddslagen och vattenlagen, samt övervakar att de tillstånd som regionförvaltningsverken beviljar följs.

Regionförvaltningsverken (RFV) behandlar ansökningar om miljötillstånd för stora djurstallar.

Kommunerna behandlar anmälningar om djurstallar och miljötillståndsansökningar för vissa små djurstallar. De övervakar också de tillstånd de beviljat och vattenvårdsbestämmelserna i nitratförordningen.

Lantbruksföretagarna gör nödvändiga anmälningar och ansöker om nödvändiga tillstånd samt iakttar lagar, tillståndsbestämmelser, miljöersättningssystemets förbindelser och god jordbrukssed.

Mer information om ämnet:

Artikel på vatten.fi:
Naturenliga metoder vid torrläggning

Temasida på vatten.fi:
Övergripande vattenförvaltning i avrinningsområdet