Tillbaka

Publicerad: 11.4.2022

Informationen har producerats av Finlands miljöcentral

Så här minskas skogsdikningens inverkan på vattendragen

Skogsodlingen i Finland främjades under den senare hälften av 1900-talet genom kraftig dikning av torvmarker. Dikningarna belastar fortfarande vattendragen, men det finns metoder för att minska skadorna.

Skogsdikningen var ett nationellt projekt i Finland. Den bidrog till att påskynda skogsindustrins utveckling. Dikningen kulminerade i början av 1970-talet, då cirka en procent av Finlands landareal dikades ut varje år. Därefter började dikningsarealen minska. På senare tid ansågs nydikningarna ha upphört, men den senaste riksskogstaxeringen visade att dikningar fortfarande görs. Även iståndsättningsdikningarna fortsätter.

Dikningen av torvmarker är den största orsaken till att skogsbruket i Finland orsakar 14 procent av fosforbelastningen i vattendragen och 12 procent av kvävebelastningen. Belastningen kan fortsätta i årtionden efter nydikningen. Även urlakningen av organiska ämnen kan öka, vilket syns i att vattnen blir mörkare.

Det finns metoder för att minska belastningen. I en del av de dikade områdena kan man till exempel avstå från kalhuggning och övergå till kontinuitetsskogsbruk. Det minskar behovet av att iståndsätta diken, eftersom trädbeståndet får vatten att avdunsta och sörjer för att grundvattennivån inte stiger för högt.

Diken ska inte grävas onödigt djupa och olika vattenskyddskonstruktioner kan också byggas i dikena. Längs vattendragen ska dessutom finnas tillräckligt breda skyddszoner, där trädbeståndet och marken håller kvar näringsämnen och fast material. En del av områdena kan restaureras, det vill säga myrnaturen kan återställas.

De bästa lösningarna i varje specifikt fall är lättast att hitta när torvskogarna betraktas som en del av den övergripande vattenförvaltningen i avrinningsområdet. Då behandlas olika vattenfrågor i avrinningsområdet eller delavrinningsområdet som en helhet.

Bild: Yrjö Huusko, Vastavalo