med temat:
Sura sulfatjordar
Sura sulfatjordar kräver omsorgsfullhet av markanvändningen
Sura sulfatjordar är svavelhaltiga avlagringar som uppkommit på havsbottnen och blivit torr mark på grund av landhöjningen. Den sura belastning som lakas ur dessa avlagringar utgör en betydande risk för vattendragen och grundvattnet. Dessutom medför de en korrosionsrisk för husgrunder och andra konstruktioner i marken. Sura sulfatjordar förekommer till största delen nära kusten, i en zon som tidigare täcktes av Littorinahavet och som sträcker sig från kusten till cirka hundra meter över havet.
Liknande konsekvenser för vattendragen kan orsakas av svartskiffer. Svartskiffer är en svavelhaltig, lätt förvittrande metasedimentbergart. Stora förekomster av svartskiffer finns exempelvis i närheten av malmförekomsterna i östra och norra Finland. Skadliga konsekvenser kan uppstå om bergytan bryts sönder eller om grävarbeten utförs i jordmån som innehåller svartskiffer.
Torrläggning ökar risken för skadeverkningar
Miljöolägenheter börjar uppkomma på sura sulfatjordar när svavelhaltiga avlagringar exponeras för syre. Det kan ske exempelvis om torrläggning sänker grundvattennivån. Då börjar surhet och skadliga tungmetaller frigöras från avlagringen. I Finland finns uppskattningsvis 500 000 hektar åkrar på sura sulfatjordar, vars torrläggning avsevärt försämrar vattendragens ekologiska status. Årligen hamnar mer skadliga metaller i vattendragen från sura sulfatjordar än från allt avloppsvatten från industrin i Finland.
Storleken på miljörisken beror bland annat på den sura avlagringens tjocklek och djup samt jordartens försurningspotential, det vill säga dess förmåga att producera syra. Även avståndet till närmaste vattendrag har betydelse. Väderförhållandena påverkar mängden sur urlakning. Syra- och metallbelastningen till vattendragen ökar särskilt när en lång torrperiod följs av en period av kraftig nederbörd.
Skadorna kan förebyggas genom att man undviker att bearbeta svavelhaltiga avlagringar och ser till att grundvattennivån inte sjunker för mycket. Byggande på sura sulfatjordar kräver särskilda åtgärder.
Urlakningens inverkan på vattennaturen
Få arter kan leva och föröka sig i en sur miljö. I synnerhet vattenorganismerna drabbas hårt av en plötslig ökning av surheten. Den kritiska gränsen för vattnets surhet är pH-värdet 5,5. Om vattnets pH sjunker under denna gräns utsätts organismerna för betydande skador. I värsta fall orsakar surheten synlig fiskdöd.
Olika arters känslighet för surhet varierar. Av fiskarterna är exempelvis öring och mört särskilt känsliga för sura vatten. Under en längre tidsperiod lider också musslor och snäckor, vars kalkskal inte tål långvarig surhet.
Hos många arter är ägg och nykläckta ungar känsligare än vuxna individer. Surheten utgör den största risken för fiskar under de tidiga stadierna i embryoutvecklingen, i synnerhet under gulsäcksstadiet. En plötslig och kort surhetstopp kan vara skadlig även för vuxna fiskar och äldre fiskyngel. Under sådana förhållanden kan metaller fällas ut i gälarna. Surt avrinningsvatten har konstaterats stoppa eller förhindra lekvandringen.
När åtgärder planeras är det viktigt att från fall till fall bedöma hur känsligt det mottagande vattendraget är för surhet och om känsliga arter förekommer där. Exempelvis i havet späds utsläppen ut i den stora vattenvolymen och havsvattnet har också en stor buffertförmåga mot försurning. Fisk har konstaterats tåla försurning bättre i humushaltiga vatten än i klara vatten. En liten bäck där det förekommer arter som är känsliga för surhetsvariationer kan lida av små pH-variationer. Även små havsvikar och flador i kustområdet kan vara känsliga för surhet.
Förutseende och förhindrande av olägenheter
Svavelhaltiga jordlager ska man i regel inte alls bearbeta och de ska inte heller torrläggas ens tillfälligt. Det avgörande är att grundvattennivån är högre än avlagringarna. Det kan säkerställas genom att hålla torrläggningsdjupet tillräckligt litet.
Ett tätare dikesintervall gör det möjligt att minska torrläggningsdjupet utan att nyttan av torrläggningen minskar.
Genom planering som förutser risker kan man styra byggandet och samtidigt ge anvisningar för hur sura sulfatjordar ska beaktas i byggandet. Det är viktigt att utreda det mottagande vattendragets och vattennaturens känslighet för eventuell surhetsbelastning. I samband med byggande ska den korrosionsrisk som surheten medför beaktas. Hanteringen av grävmassor och verksamheten på byggplatserna ska planeras på förhand, liksom behandlingen av vatten som rinner ut från byggplatsen.
Mer information:
Torrläggning och sura sulfatjordar (vesi.fi)
Ytterligare utmaningar till följd av klimatförändringarna
Klimatförändringarna medför fler utmaningar för riskhanteringen av sura sulfatjordar. Utvecklingsförloppet i anslutning till klimatförändringarna stärker de negativa effekterna av människans åtgärder på sura sulfatjordar och förutsätter nya anpassningsåtgärder.
- Förlängda torrperioder ökar risken för oxidation i djupare jordlager.
- De rikligare regnen på hösten och vintern ökar urlakningen av surhet och skadliga metaller till vattendragen.
- Den ökade nederbörden kan öka behovet av att effektivisera torrläggningen.
- Temperaturhöjningen ökar upplösningen av skadliga ämnen i vattnet.
- Den högre temperaturen i råvattnet samt den högre surheten och halten av skadliga ämnen förutsätter mer krävande och dyrare reningsprocesser för bruksvattnet.
1. När marken dikas eller annars torkar ut utsätts skikt som ligger djupare i marken för syre.
2. Syret börjar påverka den syrefria sulfidjorden så att sulfiderna i den oxideras till sulfater. Sulfater bildar svavelsyra tillsammans med vatten, vilket kan göra pH-värdet skadligt lågt
3. Surheten leder till att skadliga metaller övergår i löslig form och börjar transporteras med vattnet. Sådana metaller är till exempel kadmium, kobolt, koppar, nickel, zink och aluminium. Surhet och metaller hamnar i grundvattnet och vattendragen.
