Tjälen kommer och går

När markens temperatur sjunker under nollstrecket fryser vattnet i marken. Då bildas hårdfrusen mark, det vill säga tjäle. Tjälen är ett fenomen som återkommer varje vinter i Finland.

Tjäle bildas till en början i ytjorden. För detta behövs en period på en vecka eller två med sträng köld. När köldperioden fortsätter breder tjälen ut sig allt djupare. I Lappland kan tjälskiktet vara en meter djupt i slutet av vintern, ibland mer. Å andra sidan kan marken i sydvästra Finland förbli helt tjälfri under milda vintrar.

Tjälbildningen påverkas inte enbart av kyla, utan även av bland annat växttäcket och terrängens former. Den viktigaste faktorn är ändå snön. Ett snötäcke på 10–15 cm räcker för att skydda marken mot frysning. I det snörika östra Finland är tjälskiktet därför i allmänhet ganska tunt: endast 10–20 cm. De årliga variationerna är dock stora.

Massiv tjäle ökar markens volym. Kapillärkraften får mer vatten att stiga i marken och frysa, vilket kan leda till att markytan höjer sig tiotals centimeter. Den här typen av tjäle är typisk för täta jordarter, till exempel lerjord. Lösare mark med grynig struktur blir inte tjälbunden, åtminstone inte lika lätt. I stället bildas där stavliknande hålrumstjäle.

I Finland finns det ingen egentlig permafrost. På de sällsynta palsmyrarna i norra Lappland kan man dock hitta tjäle som är upp till 2000 år gammal. Den bevaras i torvkullarnas, det vill säga palsarnas, kärna hela sommaren och utvidgas från år till år, tills torven till slut spricker upp och ytan bryts ner. Då tinar tjälen och palsen kollapsar.