Det har varit torrt förr

Väderstatistiken visar när det har rått torka tidigare. Åren 1939–1942 försvårades jordbruket och produktionen av vattenkraft i vårt krigförande land av en avsevärd period av torka. Enligt gamla anteckningar var flera av somrarna kring mitten av 1600-talet torra och varma i sydvästra Finland. År 1652 regnade det veterligen inte en enda gång i Åbo under hela vegetationsperioden. Under de senaste årtiondena har torkan varit speciellt svår 2002–2003 och 2018–2019.

Torka drabbar världen över

Torka drabbar många odlingsregioner på jorden. Mer än en tiondel av åkrarna som är beroende av regnvatten – och en ännu större del av betesmarkerna – lider av upprepade perioder av torka. Cirka 70 procent av världens vattenanvändning utgörs av bevattning. På mer än hälften av den konstbevattnade odlingsarealen råder ändå brist på vatten. Drygt tre miljarder människor lever i odlingsregioner där det råder brist på vatten och nästan hälften av dem lider av svår vattenbrist. Klimatförändringen förutspås förvärra situationen ytterligare.

Markfuktighetsindexet vittnar om torka

Markfuktighetsläget kan beskrivas med hjälp av markfuktindexet. Det är en kalkylmässig storhet som i allmänhet fastställs för ett 60 mm tjockt skikt av matjord. Utgångspunkten är en situation där markfuktigheten är stor, till exempel på våren genast efter snösmältningen. Indexet beräknas utifrån nederbörd, temperatur, relativ luftfuktighet, vindhastighet och solstrålning. Dessutom behövs uppgifter om nettostrålning och markens värmeflöde för att beräkna avdunstningen från marken.

Växterna behöver vatten i början av sommaren

Odlingsväxterna är känsliga för torka särskilt i början av vegetationsperioden. Då håller deras rotsystem på att utvecklas och sträcker sig bara till matjorden. I slutet av skördesäsongen är rikliga regn till skada, eftersom spannmålen kan lägga sig och börja gro. Förr sade man att ”allt regn som faller före midsommar är fruktbärande”, medan regn som faller senare mest är till skada.

Växter av lantsort tål torka

De gamla odlingsväxterna av lantsort klarade torka i början av sommaren bättre än dagens förädlade sorter som ger god avkastning. I Finland är maj och försommaren ofta onödigt torra med tanke på jordbruket. I en självförsörjande jordbrukssektor producerade utsäde, som inte klarade sig över denna vårtorka, varken skörd eller sådd nästa år. På så sätt förädlades spannmålen som av sig självt för att klara en torr vår.

Växten vissnar även om det fortfarande finns vatten

I marken finns i allmänhet rikligt med vatten mellan jordpartiklarna. Växterna absorberar detta vatten med sina rothår. När torkan slår till minskar vattenmängden i marken. Till slut finns det vatten bara som en tunn hinna runt jordpartiklarna. Fysikens krafter håller fast vattenhinnan på partiklarnas yta och växternas rötter kan inte komma åt den. Därför börjar växterna vissna redan innan vattnet är helt slut i marken.

Markens organismer behöver vatten

Det finns ett enormt antal små organismer som upprätthåller ekosystemet i marken. Dessa organismer behöver vatten för sina livsfunktioner och en del simmar till och med i vatten. När marken börjar torka ut blir livet svårt för alla. Vissa dör, andra drar sig tillbaka och blir passiva, medan några gräver sig djupare ner i marken till skikt där det fortfarande finns fukt. På högsommaren är livet i marken i allmänhet lugnare än under andra årstider. Organismerna återhämtar sig dock snabbt när marken på nytt blir fuktig.

Torka stressar vattennaturen

Långvarig torka minskar vattenföringen i vattendragen och sänker vattenytorna. Detta kan förändra levnadsförhållandena mycket. I grunda älvar och sjöar kan vattentemperaturen bli högre än normalt. Vid stränderna drar sig vattenlinjen tillbaka så att en del av botten torrläggs. Små åar och diken kan torka ut helt och hållet. Förändringarna orsakar stress för vattenorganismerna och kan försämra eller förändra ekosystemets funktion. Förhållandena mellan arterna kan förändras och till exempel vassruggar kan breda ut sig.

Torka utlöser viloläge

När torkan börjar besvära går åkerdaggmasken in i ett viloläge. Den tömmer sin tarm, formar en kammare i en jordkoka och täcker den med en glasliknande yta av slem som härdas. Sedan rullar daggmasken ihop sig i kammaren och inväntar bättre tider. De små rundmaskarna och trögkryparna faller i en ännu djupare dvala, där de är helt passiva. I detta tillstånd tål de förutom torka även sträng kyla och andra extrema förhållanden.